200 apor

Den lokala djuraffären sålde ut dom för 50 öre stycket. Jag tyckte detta var lite konstigt eftersom dom brukar kosta ett par tusen var, men jag bestämde mig för att inte fundera mer över det. Jag beställde 200. Jag gillar apor.

Jag tog mina 200 apor hem. Jag har en stor bil. Jag lät en av dom köra. Han hette Sixten. Han var inte alltför smart. Faktum var, att ingen av dom var det. Dom slog sig hela tiden på sina kulor. Jag skrattade. Då slog dom på mina kulor. Jag slutade skratta.

Jag föste in dom i mitt rum. Dom vande sig inte så bra till sin nya omgivning. Dom skrek högt då dom rullade av mattan och sedan började dom skrikande springa in i väggen. Även om det var underhållande i början förlorade det sin glans efter tre timmar.

Dagen därpå förstod jag varför dom var så billiga. Dom dog. Allihop. Av inget särskilt skäl alls. De bara föll ned, lagom döda. Ungefär som när du köper en billig guldfisk som dör efter fem timmar. F*N ta billiga apor!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade 200 döda apor liggande överallt i mitt rum, apor på sängen, apor på byrån, apor som hängde från bokhyllan. Det såg ur som om jag hade 200 skinnfällar.

Jag låtsades att jag hade en stor mängd uppstoppade djur. Det funkade bra tills efter några veckor då det började lukta lite dåligt.

Jag försökte spola ned en i toaletten. Det funkade inte. Den fastnade. Nu hade jag en våt död apa och 199 torra döda apor.

Jag behövde använda badrummet, men det fanns en apa i toaletten. Jag ville inte ringa rörmokaren. Jag skämdes.

Jag försökte hejda förruttnelsen genom att frysa in dom. Jag åt upp alla mat som jag hade i frysen så att den inte skulle bli dålig. Oturligt nog fanns det bara plats för två apor åt gången i frysen, så jag var tvungen att byta dom var trettionde sekund.

Sedan försökte jag bränna dom. Föga visste jag att min säng var eldfarlig. Jag var tvungen att släcka den brinnande sängen innan jag kunde börja bränna aporna.

Nu hade jag en våt apa i min toalett, två nedfrysta i min frysbox samt 197 förkolnade apor i mitt rum. Lukten förbättrades inte.

Jag började känna mig uppretad över min oförmåga att bli av med aporna, eller att använda mitt badrum. Jag hivade ut några genom fönstret. Genast kände jag mig bättre.

Jag försökte slänga ned några i soptunnan men sophämtaren meddelade att staden inte tog hand om döda, förkolnade primater. Han sa att han inte kunde ta dom heller. Jag brydde mig inte om att fråga om dom två nedfrysta.

Till slut kom jag fram till en lösning. Jag gav bort mina apor som julklappar. Mina vänner visste inte riktigt vad dom skulle säga. Dom sa att dom alla tyckte om dom, men jag kunde se att dom ljög....så jag slog dom på kulorna.